MaePhim.se Blogg

MaePhim.se för oss på Thailands östkust.
piccolina

Vi skall nog vara nöjda...

… med Thailandmäklarna/Logans för det finns verkligen andra aktörer att varna för.

Läs mer om hur denna bluffmakare i artikeln oavsiktligt eller avsiktligt lurat sina kunder.

Jag känner mig faktiskt så glad för att vi bygger med ett -som jag känner det- seriöst företag för det känns verkligen så.

Glad också för att nya bilder har kommit in på Logans hemsida där vi kan se på våra snart färdiga supersnygga hus/lägenheter!

Se de nya bilderna här: http://www.logansnews.com/

 

Nu är det bara 10 veckor innan vi får flytta in och jag känner mig nästan snurrig av lycka över det!

Snart skall möbler inköpas och att tänka på det känns också sååååå härligt!

Det bor nog en liten inredare i oss alla och jag längtar så efter att få shoppa loss på möbler till huset!

 

Tänk vad resor kan föra med sig. Denna helg har vi haft besök av den trevliga och resglada familjen Jansson/Lindqvist från Örebro.

Fam. Jansson/Lindqvist till vänster & vår fam. till höger i bild

 

Vi träffades på Koh Chang i vintras och sedan så bestämde vi oss för att träffas i Mae Phim och senare på Koh Samet där vi hade några fantastiska dagar.

Vi trivdes så bra att vi gärna ville träffas här hemma också och i helgen var det dags!

Efter en trevlig lördag med stadsvandring – d v s även inkl. shopping – grillades det och vi lyckades hålla mannen i den gästande familjen vaken till 02.00 vilket tydligen nästan var rekord… Hejja Åke!

När det sedan var dags för avfärd på söndagen så vinkade vi av dem med att få en inbjudan till Örebro och det nappar vi gärna på!

Att vi sedan säkert kommer att locka ner dem till Mae Phim igen råder det ingen tvekan om.

 

 

Ha en skön & förnöjsam söndag!  // Piccolina

Andra bloggar om resor.

piccolina

Annandag jul 2004... och änglarna storgrät...

Vi går till frukost lite sent denna morgon – vi, mamma, pappa, och 3 tonårsbarn. Vi har kommit ner till Phuket kvällen innan och är lite trötta efter en lång resa och sen landning så Jiva Resorts sängar känns extra sköna denna morgon.

Strålande sol och Katas bästa sida erbjuds oss när vi vaknar vid 8.30-tiden och det är 1½ timme kvar…

Vi har rest från Stocholm via Wien på självaste julafton och kommit fram sent på kvällen juldagen runt 20-tiden till Kata Beach och lovat barnen att aldrig mer resa iväg på julafton för då vill de vara hemma och fira jul med kusiner och farmor & farfar & riktig jultomte!

Tomten, jag vill ha en riktig jul – en sån som man har när man är liten…

 

Nu skall vi gå från frukosten och ser helt plötsligt hur högt vattnet står i “vattengraven” som omgärdar hotellet och tycker det är mycket underligt, säkert 4-5 meters vattenhöjning… Klockan är 09.45 och nu händer det i Kata…

Vi känner en skakning vid 8-tiden på morgonen i Kata…

 

Uppe på hotellrummet så hör vi ganska snart hur det börjar att skrika och larma utanför, så vi går ut på balkongen på 2:a våningen och kikar efter vad det är som låter. Bilar tutar och människor skriker.

Mannen Pelle säger att vi nog borde kolla vad som händer… Nej, det vill jag inte för det kan ju vara en olycka och det vill man ju inte se på nära håll.

Vi står på balkongen en stund, klockan är nu ca 10.20 och om ca 12 minuter händer tragedin uppe i Khao Lak… Så här efteråt tänker jag “varför ringde ingen och varnade dem???”

Nu hör vi hur larmet ökar och skriken blir ännu gällare och min man säger: “vi måste gå ner och kolla vad det är som händer”! “Ja”, säger tonårsdottern, “det måste vi!” Jag som fortfarande tror att det hänt en förfärlig olycka med en skolbuss eller liknande tvekar men känner att vi måste informera oss… Kanske är det krig eller nåt..??

NU HÄNDER DET I KHAO LAK…

 

Detta är upptakten på en fasansfull händelse som satt djupa spår i mitt sinne, även i familjens.

 

Allt gick otroligt fort, upp i bergen med skjuts på flak… alla som hade plats stannade och plockade upp okända människor man kunde hjälpa. Alla sprang i panik och bilar tutade och jobbade så det rykte i backarna uppför Katas branta bergssluttningar, i kampen om att komma så långt upp från vågorna som det bara gick.

VAD HAR HÄNT?????

Vår familj drogs in i en bil som tillhörde en anställd på Jiva Resort och vi skjutsades snabbt upp i bergen till hans släktingars hus. En flicka som bodde där i hyddan gnydde lite över sin bruta arm men log hela tiden och tog på bästa sätt hand om oss faranger genom att hjälpa till med att ge oss kex & annat…

Tänk vad ett kex kan betyda i det ofattbara, någon räcker dig medkänsla…

 

Där sitter vi och med jämna mellanrum så hör vi en megafon på en bil som på thailändska vrålar ut sitt budskap, som vi ju inte förstår något av. Vi har en thailändsk flicka med sin mamma som delger oss information och hon säger faktiskt att det skett en TSUNAMI!

 

Vad är nu det och är det farligt??? Det verkar ju så för annars skulle väl inte en svensk, skyddad familj sitta här uppe på de thailändska bergssluttningarna och undra över tillvaron…

Så kommer en Vingguide som har gäster på bergssluttningen (det är brant och vi har hjälpt till och skuffat de äldsta och de mest oviga uppför det mycket branta berget) och säger att de helt har tappat kontakten med sina kollegor i Khao Lak samt att hon hört att hela Fritidsresors Bamseklubb har spolats ut i vattnet… Va! Det kan väl inte vara sant?!

Vad har hänt? undrar vi och sitter kvar en hel dag där uppe i bergen. Vårt sällskap på ca 30 personer bryter oss in i en lägenhet som ligger i sluttningen för vi måste på toa, naturligtvis blir det stopp i toan på en gång när 30 personer samlas för att gå på toa samtidigt…

 

Barn som kommit ifrån sina föräldrar och föräldrar som kommit ifrån sina barn, några är skadade och har fula sår, jag har några Panodil i väskan som hjälper en mamma som fått hela underbenet upprivet av bråte. Hon hade blivit så förundrad över vad som hände då vattnet kom så att hon hade tagit sina 2 barn i händerna och gått mot stranden då våg nr. 2 kom… Hade hon vetat vad som skulle komma hade hon så klart sprungit med dem åt helt motsatt håll!

 

Nu sitter vi här i den här våningen, 30 personer av blandat ursprung – amerikaner, thailändare, svenskar, norrmänn och vi är alla drabbade av samma sak. TSUNAMIN!

Jag ringer hem till sverige innan telefonnätet helt brakar i hop och när klockan är 07.30 hemma i Sverige har vi varit i kaos i 3 timmar i Kata redan…

Min syster svarar sömndrucket -”men vad kul att du ringer, har ni det bra?”

-Eva-Lena, jag vill börja med att säga att vi mår bra! Jag förstår att du ännu inte vet vad som hänt men det vet inte vi heller. Kan du sätta på TV:n och gå in på Internet och se vad information som finns och så ringer jag dig om en stund, ok?”

-”Men herregud, ja jag gör det på en gång”.

Tänk att vi befann oss här just då…

När jag ringde en timme senare så var hon nästan hysterisk för då hade Sverige börjat vakna men inte fanns det mycket att gå på via medierna. Men hon förstod ju att det var allvar eftersom jag hade ringt och berättat.

Här hemma började våra vänner också att höra av sig till min syster för att få info av henne och de kunde dra en lättnadens suck över oss och vi hann med några samtal ytterligare innan telefonnätet helt brakade samman och kontakten blev sporadisk.

 

Vi satt uppe i bergen hela dagen innan vi till slut vågade oss ner av rädsla för nya vågor, men slutligen vid 17-tiden så drog vi oss nedåt Kata efter att på vägen ner följt händelserna någon timma via BBC som gick på en TV längre ner på en bar vi inte vågade gå ner till tidigare men inte heller såg fanns uppifrån vårt ställe på sluttningen.

BBC sände rapportering oavbrutet

Väl nere i byn så ser vi förödelsen, lera överallt och solstolar uppspolade 200-300m upp på land och var har restaurangerna tagit vägen som låg längst nere i södra delen av stranden..? Även The Boathouse är svårt skadat. Vågorna har dragit med sig massor av lera och överallt människor som gnuggar på sina tillhörigheter och försöker att sanera sina hem eller affärer.

 

Mitt i all förödelse ligger två turister på stranden och vägrar ge upp sin semester… Runt omkring går frivilliga och försöker sanera stranden, Katas livsnerv.

 

 

Det tar ungefär två dagar innan det ser ganska normalt ut igen i Kata, men stämningen är tryckt hos alla och Kata töms snabbt på turister och efter 5 dygn lyckas även vi få en flygbiljett upp till Bangkok.

Kata blir snabbt uppstädat, har det verkligen hänt..??

På Phukets flygplats är undervåningen avspärrad vid trappor och rullstrappor med röda band, där nere pågår en stor tragedi då det blivit uppsamlingsplats för de värst drabbade som skulle flygas vidare.

En del av de som låg på flygplatsen kom aldrig längre i levande livet…

 

Var vi än landade så fick vi fylla i personuppgifter och anmäla oss hos någon från ambassad/konsulat eller nå´t…

Vi bestämde oss för att inte åka hem utan göra det som kändes mest rätt för oss och våra barn just då och bestämde oss för att ta oss till Koh Samui och där tillbringade vi resten av vår semester.

På Chaweng försökte vi smälta det ofattbara som hänt

Det blev en mycket annorlunda resa än vi tänkt oss, men vi hade tur för den hade kunnat sluta på ett helt annat sätt.

Jag ser på mina barn och är så tacksam…

 

Jag tänker på alla dem som inte hade lika stor tur som vi.

Hoppas ni som drabbades värst har hittat varandra…

 

//Piccolina

piccolina

Lyxproblem att undanhålla sanningen..?

-”Jaha, blir det nå´n semester i år då..?” frågade min frissa och tillade att de nog blir hemma för kassan var lite skral detta år. 

-”Jo, det ska det väl…” sa jag och tänkte på huset i Mae Phim – “men vi får se…”

-”Skall ni åka till Grekland som ni brukar”? undrade hon.

-”Nej, det blir lite annat i år, tror jag”… “men Grekland är ju fantastiskt” försökte jag och hoppades kunna skruva bort denna diskussion.

-”Ja, verkligen… men vad gör ni då i stället”? sa hon och gav sig inte, hon ville veta.

-”Jo, det kommer att bli Thailand”, sa jag med vinglig stämma. Svårt att säga att man skall semestra i Thailand till en person som just sagt sig med familj måste stanna hemma p g a pengabrist…

-”Men vad härligt! Men kan man åka dit på semester sommartid? Är det inte regnigt då?”

Nu var jag ju snart tvungen att säga som det var…

-”Jorå, det kan regna rejält, men det gör det ju också på Gotland (förlåt svärmor & svärfar i Visby) på sommaren.

-”För att inte tala om temperaturen i vattnet på Tofta, 12 grader i somras då vi skulle doppa oss…” försökte jag. “Jag badar ju hellre i 25-30 grader och hällregn…”

Nu blev hon lite misstänksam, märkte jag för hon koncentrerade sig så otroligt på foliepaketet som skulle göra mitt hår ännu mer “falsktblondint”.

-”Men nu måste du berätta, har ni blivit med hus i Thailand??”

Vaa?? Hade jag yppat något förut? Tänk vad man avslöjar för sin frissa (shrink) utan att veta det!!!

Har jag sagt något om det? Ja, tydligen så har jag det för hon vet ju redan… Inte gör det något men det är lite svårt att dela denna glädje i alla situationer…

-”Ja, det har vi! Det är helt fantastiskt! Ni får gärna låna det någongång” sa jag med len stämma.

 

Hur kommer det sig att vi ibland har svårt att berätta att man t ex har köpt ett hus i Thailand?

Är det för att vi är lite rädda för att bli betraktade som riktiga “krösusar” som slösar bort pengar på sådan lyx när det finns folk här hemma som går utan bostad helt?

Eller skitar ner i miljön genom att åka flyg så långt bort? Eller är vi kanske rädda att den vi delar den glada nyheten med helt skall ignorera det fantastiska i den och i stället säga -”Men är ni inte rädda för nya tsunamis?    … eller ormar     … eller mygg     … eller den utbredda prostitutionen..?”

 

Varför är vi så Jantiga här i Sverige så att vi ibland inte varken kan ta eller ge en sådan nyhet? 

 

Min frissa blev endast glad för min skull (och kanske för sin egen för framtida semesterboende hos mig) men faktiskt så har jag mötts av de andra kommentarerna också.

Ormar, visst, men jag har inte sett nån än… mygg, jodå, men vi visste det är tropiskt område, tsunamis återigen… vi var med om den julen 2004 i Phuket också…

Men inte dissar vi Thailand för ovanstående, det är farligt att gå över gatan här hemma också..!

Hur många gånger lever man? Säg att det bara är 1 gång och vad gör vi med vårt liv? Ibland kommer man till vägskäl och då måste man välja. Det säkra, vanliga eller det lite osäkra men spännande?

Jag brukar säga att om man aldrig är med och spelar så kan man heller inget vinna..!

Vi satsade på ett hus i Thailand och det känns som vi redan vunnit högsta vinsten!

Jag struntar i det där med Jante!

 

Ha en Skön Helg!  

//Piccolina

 

piccolina

Bli golfare..?

Jaha, skall man bli golfare då..?? Ja, varför inte? “Det är ju en jättebra motionsform” sa min husläkare i dag när jag var där för att kolla livsstilsstatusen… som borde ommodifieras lite…

-”Det kan vara bra för din rygg, tror förresten att motion/gymnastik är det enda som hjälper”, sa hon.

När jag gick (åkte bil…) därifrån så funderade jag på det hon sagt och fick gåshud av dåligt samvete. Varför köper inte jag stavar och går ut och tokgår, eller powerwalkar… eller gympar… eller, ja, golfar?

Kommer jag att svinga klubban i Thailand?

Beror det på tidsbrist att vi låter hälsan förfalla en aning? Eller ointresse för motion som ju kroppen behöver?

Nog om detta för tillfället, men golffrågan växer på sajten och nu är vi flera som kommer att behöva bevisa vår trovärdighet nere i Mae Phim…

 

Jag arbetar med kläder och tidigt i morgon bitti skall jag åka iväg till Danmark för att se/köpa in höstkollektionerna – superspännande att veta redan nu hur vi kommer att se ut i höst!

Men däremellan så har många av oss varit nere i Mae Phim och flyttat in och det är verkligen något vi alla ser fram emot!De små “restaurangerna” vid vattnet…

Gå in och läs Staffans blogg (klicka i listen intill) och du kommer att få en härlig beskrivning och ett gott skratt om hur enkla saker som ett möbelinköp kan gå till.

Samt en alldeles underbar och målande beskrivning på den fantastiska thailändska mentaliteten med dess nitiskhet för det pappersmässiga.

 

Med detta så avslutar jag från ett råkallt och snöigt Uppsala.

 

Ha det bra!   //Piccolina

piccolina

"Dom har ju inte riktigt koll..."

… var min mans kommentar i morse då vi diskuterade Thailandmäklarna över vårt goda chillibryggda kaffe. (Alltså kaffe bryggt i röda bryggaren Chilli).

-”Kanske har de tagit sig vatten över huvudet?” sa mannen i mitt liv och smulade ner bordet med sin rostade macka…

-”Ja, jag tror att de har låtit folk flytta in för tidigt”, svarade jag. “Kanske skulle de redan från början, då de märkte tidspressen, gått ut med ärliga tidsperspektiv?”

-”Ja, eller lagt på ett kol då de märkte att det skulle dra ut på tiden”, sa han och smulade ner ännu mer med mackan…

-”Ja, kanske, men varför inte planera hela inflyttningen annorlunda? Kanske redan från början lägga på ett halvår eller så för att verkligen eliminera alla eventuella tråkigheter?” kontrade jag.

Nu var det dags för påtår och det hämtade jag och skvätte i mjölk i glasen, ja glas – för jag avskyr koppar & muggar…

-”Oj, inte så mycket mjölk!… men varför bränna sina skepp hos så många nyraggade kunder? Det blir en sorts masspsykos av alltihop nu i slutändan”

-”Ja, så gruvligt synd, vi är ju nästan framme!” sa jag.

-”Mmm… skickar du smöret… vilket datum var det vi åker?” sa mannen och började snegla på morgontidningen.

-”7 juli och börjar med 2 dagar i Phuket, vi landar ju där”, sen är det järnet upp till Mae Phim och inflyttning!”

-”Tror du att det är klart att flytta in då vi kommer?” sa mannen helt allvarligt, “man kan ju aldrig vara säker…” nu greppar han tidningen och börjar bläddra i den.

-”Herregud, det måste det ju vara, eller… det är bara att hoppas!” säger jag och drömmer mig bort.

Nu tänker jag på alla de mysiga små restaurangerna vid vattnet i Mae Phim, på den vackra stranden, på det jättefina huset vi har som står där och väntar på oss och jag blir alldeles bubblande lycklig av denna fantastiska tanke!

Faktiskt så känner jag mig så lycklig så att det gör inget om jag skulle få vänta på min dröm några månader eller ett halvår eller t o m ett helt år extra…

 

Ha en skön söndag!

 

//Piccolina